Appendix 14: ödet 

         Det står oss absolut fritt att tro på Gud eller inte tro på Gud. Det är GUDs vilja att vi vill frivilligt (18:29; 25:57; 73:19; 74:37; 76:29; 78:39; 80:12).

Efter att vi begått vår ursprungliga synd (Appendix 7), gav Gud oss en chans att fördöma vårt brott och acceptera Hans absoluta auktoritet (33:72). Men vi beslöt oss för att vi ville se en demonstration av Satans kompetens som gud. Många människor opponerar sig mot det faktum att Gud skapat dem för att låta dem genomgå detta hemska test. Uppenbarligen är sådana människor inte medvetna om att (1) de har begått ett fruktansvärt brott (Introduktionen & Appendix 7), och (2) att de fick en chans till att fördöma sitt brott och rädda sig själva, men valde att genomgå testet.

Vi lär oss i 57:22 att våra liv, och allt runt omkring oss, är inspelat i förväg på någonting liknande ett videoband. Gud är fullständigt medveten om vilket beslut var och en av oss är ödesbestämda att fatta; Han vet vilka ibland oss som kommer att komma till Himlen, och vilka ibland oss som kommer att komma till Helvetet. Till och med innan vi föddes in i denna världen visste Gud vilka själar som är goda, och vilka som är onda. Vad beträffar GUDs Allvetande, kan vi föreställa oss en stämpel i pannan på var och en av oss som säger "Himlen" eller "Helvetet". Trots detta, vad oss beträffar, står det oss fullständigt fritt att ta ställning för GUDs absoluta auktoritet eller Satans polyteistiska ståndpunkter. Ödet är därför ett faktum vad Gud beträffar, men inte vad oss beträffar.

Denna insikt klargör de många verserna där Gud förklarar att "Gud vägleder men Han vill, och vilseleder vem Han vill." Baserat på Hans kunskap, anvisar Gud våra själar till de omständigheter som vi förtjänar. När Gud sade till änglarna, "Jag vet vad ni inte vet " (2:30), innebar det att vissa av oss förtjänade ytterligare en chans till att rädda oss själva. Ett exempel på GUDs vägledning för de som förtjänar vägledning hittar man i 21:51: "Vi gav Abraham hans vägledning, för vi var fullt medvetna om honom." Med andra ord så visste Gud att Abraham var en god själ som förtjänade att bli vägledd, och Gud beviljade honom hans vägledning och hans insikt. Ett annat bra exempel ges i 12:24. Josef föll för den egyptiske adelsmannens hustru, och begick nästan äktenskapsbrott "om det inte vore för ett tecken han såg från sin Herre." Gud lär oss i 12:24 att han "avledde ondska och synd från Josef, för han var en av Mina hängivna dyrkare." Var det Josef som kontrollerade sin lust? Eller var det GUDs beskydd från synd som gjorde honom kysk? Sådant är ödet.